När man fotar sport som jag gör så är det väldigt få bilder av alla som knäpps under en match som verkligen kommer till användning. Exempelvis idag blev facit att nio av tio exponeringar slängdes. Av ungefär 500 exponeringar så markerar jag bara cirka 50 direkt i kameran som är något att ha. Det innebär alltså att bara tio procent av bilderna jag plåtade på Hovet i matchen mellan AIK och Modo överhuvudtaget laddades över till datorn. Väl där rensade jag bort ytterligare cirka 20%. Återstår knappt 40 bilder som jag redigerar och skickar upp till pic-agency.com
På en fotbollsmatch så brukar det bli några fler keepers, i procent räknat. Men en god tumregel är att 90% av alla exponeringar i sportsammanhang aldrig beskådas av någon annan än fotografen själv, och då bara under fraktion av en sekund – så lång tid som det tar att konstatera att bilden är mer eller mindre värdelös.
Nu är det år 2010 och alla pressfotografer som plåtar sport har snabba digitalkameror. Då blir det lätt väldigt många exponeringar. Det kostar ju ändå inget extra. Men jag undrar hur det var på 1900-talet, då alla fotade med vanlig hederlig film i kameran. En film som hade ett begränsat antal filmrutor. En film som måste framkallas innan man kan avgöra om bilderna är något att ha.
På den tiden så var tidningarna i och för sig kanske inte lika kräsna som de kan tillåta sig vara idag. Då var man glad att man hade en beskrivande bild till sin artikel. Idag kan bildredaktörerna på tidningarna välja och vraka mellan massor av bilder. Och det bara några minuter efter att händelsen har fotograferats – oavsett var i världen det skedde.
Bilden här nedanför är Modos försvarslinje vid tekning i egen zon. Den bilden skickade jag upp till vår picturedesk inom en halvtimme efter att den tagits. Det är ändå ganska lång tid nu för tiden. Nästa match måste jag bli snabbare. Och sen ännu snabbare…
P.S. Fler bilder finns på www.pic-agency.com
